Vändpunkten.

så klartOktober månad är känd för högtiden Samhain eller Halloween, dagen då det sägs att väven mellan världarna är extra tunn och våra bortgångna lättare kan kontakta oss.

För tre år sedan dog mamma och i samma veva dog en ung kvinna som var en bekant till mig. Mitt liv förändrades på så många sätt av det jag varit med om sen dess. Och om inte oktober är rätt månad för en sann berättelse med ett andlig innehåll så vet jag inte när jag ska berätta den.

Så här är den – direkt från min dagbok – min vändpunkt.

Inatt förändrades mitt liv på ett sätt som tog mig tillbaks till en plats av helighet, där allt jag någonsin trott på visade sig vara sant, att det finns världar bortom denna och allt jag kan känna nu är…intensiv lycka.
Allt jag någonsin varit med om i metafysik mening är på riktigt, inte bara något jag inbillat mig.
Och jag har S att tacka för detta. Hon som dog vid nyss fyllda 48 års ålder. Hon som jag pratade med efter att mamma gått bort, om hennes egen kommande bortgång och vad hon själv kände för livet hon snart skulle lämna.

***

Vi satt i hennes kök en sen eftermiddag i november. S hade köpt årets första glögg och bjöd mig på ett glas. Jag kom direkt från mammas lägenhet som vi höll på att tömma och med mig hade jag en litografi som jag ville att hon skulle ha. Hela mötet kändes surrealistiskt då hon visste att mamma hade gått bort i cancer och att hon själv inte hade lång tid kvar att leva.
Ändå valde vi att prata om döden den där eftermiddagen, medan glöggen färgade våra kinder röda.
”Mamma och jag pratade om livet efter döden och jag fick henne att lova mig att komma och hälsa på efteråt.” sade jag. ”Om livet fortsätter, så vill jag att hon rör på saker omkring mig ordentligt! Inte bara få en gardin att fladdra till, utan göra något rejält, så att jag förstår att det är verkligen är hon som hälsar på.” S log när jag berättade om vårt samtal. Hon frågade om mamma hade dykt upp ännu, och jag sade att hon hade flyttat saker fler än en gång.
”Vill du också komma till mig sen när du lämnat din kropp?” frågade jag henne.
”Det kan jag väl om du vill” sa hon och sträckte fram glaset i en skål, som förseglade hennes löfte.

Två månader senare dog hon. Och två månader efter det kom hon.

***

Jag vaknade av ljudet av något som föll i golvet bredvid sängen. Rummet var kolsvart och jag fumlade efter strömbrytaren till sänglampan, dimmig av trötthet. Kisande över sängkanten tittade jag ner och såg att mina läsglasögon låg där. Jag böjde mig fram och plockade upp dem och lade dem sen tillbaks på nattduksbordet.
Konstigt, tänkte jag, medan jag släckte lampan och drog täcket över kroppen igen.
Två timmar senare hände samma sak igen.

Plonk.

Ljudet av mina glasögon som ramlade i golvet gick som en blixt genom kroppen. Den här gången vart jag klarvaken och satt länge och stirrade på golvet där de låg. Eftersom det var mitt i natten kände jag mig instinktivt rädd och jag visste att det här inte var mamma, för hon skulle aldrig skrämma mig i mörkret.
Är det du S? frågade jag tyst inombords. För om det är du så vill jag säga att jag är glad att du kom, men jag är för trött för att höra vad du vill säga. Dessutom vet jag inte om jag kan ta emot dina tankar, fast jag vill.
Det tog ett bra tag innan jag somnade om och när jag väl gjorde det drömde jag om det som just hänt. Gryningsljuset hade just letat sig in genom en springa när det hände igen.

Plonk.

Nu låg jag kvar, med gåshud över hela kroppen och med tårar som ofrivilligt vällde upp och rann över. Jag var insvept av känslan att vara vittne till ett mirakel. S hade lagt ner hela sin själsliga energi på att svepa materia i golvet, utan att ha en kropp att göra detta med.
Hela min kropp fylldes av insikten om att allt var sant. Det fanns liv efter detta och nu kunde jag släppa mitt egos oro över vad andra människor skulle tro om jag sa vad jag sett.

Utanför fönstret hade världen vaknat och jag knackade på Louisa´s dörr.
”Jag har haft besök inatt” sade jag.
”Jag med” svarade hon. ”Jag drömde att det stod en kvinna utanför våra sovrum. Hon hade en cigg i handen och var lång. Jag kunde inte se hennes ansikte och jag frågade om det var hon som var S?” ”Ja, det är jag” sade hon. ”Jag har hälsat på din mamma.”
Förstummad stod jag kvar och tog in allt som Louisa hade sagt.

***

På väg till jobbet såg allt annorlunda ut. Som om ett svagt skimmer låg över allt levande.
Livet, insåg jag, var mer magiskt än jag någonsin kunnat föreställa mig och bortom det vi kan se fanns mer.

Så mycket mer.

Jag kände att jag var en del av denna dans av underverk, av soluppgångar, vilda stormar och svindlande ögonblick.
Hur många av oss vet? undrade jag.
Och hur skulle världen se ut om vi alla mindes?

Här skulle min vändpunkt kunnat sluta, men det finns en fortsättning.
Den kom cirka en månad efter denna natt.

Plonk.

På en enda sekund vart jag klarvaken. Min puls sköt i höjden och jag böjde mig fram över sängkanten för att se om det var sant, och där låg dom – mina plastiga läsglasögon, precis nedanför sängbordet.
Morgonljuset hade letat sig in i rummet och en snabb titt på klockan visade att den var runt 04.30.
Jag tog upp glasögonen och lade tillbaka dom på bordet, sen sade jag ”S, är det du igen? Nu när du väckt mig undrar jag om du kan kasta ner dom en gång till?”

Bordet var inte längre bort än en dryg halvmeter och jag lade mig tillrätta med blicken fäst vid glasögonen, i spänd väntan över vad som kunde hända.

Woosh.

I samma ögonblick glasögonen for iväg flög jag upp med ett förskräckt tjut!
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så starkt påverkad var jag av denna andliga demonstration. När jag lugnat ner mig lade jag dom tillbaks på bordet och sade ”Igen.”
Det var knäpptyst i rummet och jag höll andan.

Woosh. Hon gjorde det igen.

Och igen.

Den fjärde gången tog hennes energi slut, långsamt gled de över bordskivan och stannade upp precis innan kanten. Hela min kropp surrade av adrenalin upphetsning och jag tackade henne högt rakt ut i tystnaden.

***
Nu kan jag med glädje ta tillbaka alla upplevelser jag haft sedan barndomen. Det var inte bara inbillning.

Vi är inte ensamma och det finns andra verkligheter än denna. Så det här med döden kan ses på många sätt, även om det alltid känns fruktansvärt när någon vi älskar lämnar skeppet.

Kroppar kan definitivt dö.

Men själen har inget bäst-före-datum.

Vi är eviga men tiden är bara en parentes i det stora.

Den är en kärleksgåva från Källan och jag ska göra mitt bästa för att nyfiket leva vidare med hjärtat som guide och med lusten som bränsle.

Ett förundrat ögonblick i taget.

***

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s